juni, juli, augusti och lite till
Alla klagar, på allt. Jag berättar vad man ska göra, hur man ska vara, vad man ska säga till vem. Jag får dem att ta tag i sina problem, skaffa sig ett liv och sluta klaga. De slutar klaga. En efter en tystnar de och lever som jag har lärt dem.
Jag klagar, på allt. Jag klagar dygnet runt på att det är så synd om mig. Jag klagar för mig själv, i huvudet, där ingen hör mig. Att vara den felfria, komplexfria, perfekta bruden är inte lätt. Det är omöjligt.
Varje år, samma tid, kommer den. Perioden. Stress, press, hetsätning, skam, rädsla, bekräftelsebehov, hemliga kräkningar, ångest, panik, osäkerhet - mitt liv under 5 månader, varje år. Varför kan inte jag vara den snygga, smala, vältränade tjejen som är stolt över sig själv och som andra ser upp till? Varför måste jag vara den vanliga, äckligt mulliga, patetiska tjejen som är fejkstolt för att passa in? Jag blir galen.
Sommaren är min värsta fobi. Den är öppen, genomskådande och tydlig. Allting syns, allting märks. Alla ser, alla märker. Jag tycker bättre om vintern, där kan jag gömma mig. Gömma mig för allas blickar, allas snack och mig själv - och för mamma.
Hur svårt kan det vara att leva efter mina egna tips? De verkar fungera för andra. Jag borde ju iallafall ge dem en chans, dem där - tipsen. Jag gör precis tvärt om. Jag tar inte tag i mina problem - jag flyr. Jag tänker inga positiva tankar och ger mig själv hjälpande kritik - jag skäller för att jag gör fel. Jag ber inte någon annan om hjälp - jag anser att det är pinsamt.
Det är inte konstigt att mitt liv rasar, att jag tappade det lilla självförtroende jag hade för länge sen och det är inte konstigt att människor flyr från mig. Det är inte konstigt att jag ser ut som jag gör.
