ttherese

Helt galna och egentligen ganska så idiotiska tankar snurrar i mitt huvud ibland. Speciellt på bussen. Jag sitter helt still på ett av de blåa nersuttna sätena, musiken blockerar det oändliga ljudet av människor och jag kollar med betraktande ögon hur alla rör sig. De går på bussen, av bussen, använder kroppsspråket även fast de talar i telefon, kollar på andra med smygande blickar och lever sina liv. Jag är betraktaren.

Jag funderar ofta på vad andra människor gör när de har klivit av bussen. Alla de personer som för några minuter är en del av mitt liv. En biroll i mitt liv. Hur ser deras liv ut?

Tanken slår mig ibland. Det bara är så. Funderar de någonsin på hur mitt liv ser ut? Är jag en del av deras liv så som de är en del av mitt?

idag är det exakt ett år sedan jag vaknade hemma hos julia av att mobilen ringde. julia var redan vaken och satt vid datorn och väntade på att jag skulle vakna. det var mamma som ringde och för en sekund blev jag arg för att hon hade väckt mig. klockan var faktiskt bara runt 10. samtalet var inte det bästa. inte bra alls faktiskt gamlamormor dog nu i morse. orden skar ett djupt sår i hjärtat. gråtande och halvt skrikande insåg jag att det här var en ny period i mitt liv.
den morgonen sitter stenhårt i minnet.
och det kommer den förmodligen att göra i många år.

gamlamormor, min verna ingfors, var en av de närmaste personerna i mitt liv. det var hon som alltid fanns där. det var henne jag ringde till på morgonen medans jag väntade på bussen. det var henne jag satt med på julafton när släkten skapade ett kaos. det var hon som var en stark kvinna med en enorm trygghet.

alla födelsedagar har varit tomma. det har så väl märkts att en viktig del inte var där. att hon inte var där. på julafton satt jag själv i soffan och lyssnade på kaoset. jag hade inte hennes hand i min. känslan var oerhört förvirrande. snart kommer jag att få uppleva min andra julafton utan henne.

den här sommaren var jag nära på att skriva ett vykort till henne, precis som jag har gjort varje sommar hela livet. några dagar innan hon fyllde funderade jag på vad jag skulle ge henne i födelsedagspresent. hennes telefonnummer ligger fortfarande kvar i min mobil. utan att tänka på det slår jag hennes hemnummer när bussen är sen.
jag tycker att det är lite konstigt hur jag kan vara så medveten, ha accepterat och gått vidare, men ändå så envisas hjärnan med att påminna mig om att kvinnan jag älskar av hela mitt hjärta inte finns kvar hos mig.

verna ingfors. det har varit svårt, men jag har precis klarat av ett år utan dig vid min sida.
<3

it´s not about waiting for the storm to pass,
it´s about learning how to dance in the rain

att ha sovmorgon är jätteskönt, jag tycker verkligen det. men jag förstår inte hur det kommer sig att jag alltid försover mig, glömmer saker eller missar bussen på måndagar. bara måndagar. enda dagen med sovmorgon. och det är inte någon gång ibland, utan det är varje måndag. helt sjukt.


jag är sne på bilden. men jag bjuder på den.

jag vet inte vad jag ska säga. klart att jag funderar. klart att jag är rädd. klart att jag förbereder mig på det värsta. paniken växer. det måste du förstå. jag vill inte vara 25 när verkligheten kommer kommer ikapp. jag vill leva nu. idag.
lycka till med hunden.
hjärta.

glädjen har tagit ett steg tillbaka, misspeppet ett steg framåt. vad händer? inte vet jag. antagligen är det höstsverige med ruggig kyla, gråa dagar och regn i luften som har bjudit in sig själv igen. det är en jobbig tid, faktiskt. förkylningar och filmkvällar är det som finns tillgängligt just nu.
varför kan det inte vara en vacker höst? ni vet, så där sagolik som på film. ljusblå himmel, 15 grader, sol och träd som skiftar i röd och orange. jag vill ha en höst som lockar till långa promenader med kameran i handen. jag vill hoppa i stora högar med löv. jag vill cykla iväg till en fin plats med underbara vänner. jag vill så himla mycket.

att läsa spanska är något jag tycker är kul, något jag vill göra och något jag faktiskt har chansen att göra.
frågan är nu: vill jag verkligen stressa varje fredag för att ta mig från tullängen till risbergska på 20 minuter, ha en (enligt 98% av folket jag har pratat med) urusel lärare och ha övernaturligt mycket hemmaplugg i ett helt år. när jag redan har plugg så jag drunknar?

jag tror att jag klarar mig. det blir nejtack till spanska.

"livet har lärt oss att kärlek inte består av att stirra på varandra utan att titta i samma riktning"

antonie de saint-exupéry

Vi på NoT kommer till hösten ha möjlighet att läsa morderna språk för att få meritpoäng och sådan tjafs. Det är en chans få fullpott i meritpoäng, men det kommer att kräva tid och ork. Jag ställde mig snabbt frågorna: Spanska, är det värt eller ovärt? Vill jag ha de där extra meritpoängen? Kommer jag verkligen behöva dem? Vad vill jag bli när jag blir stor?

Hela dagen har jag hängt upp mig på just frågan "Vad vill jag bli när jag blir stor?".
Måste jag verkligen veta det just nu? Måste jag följa trenden att bli ingenjör eller civilingenjör bara för att jag går NoT? Kan jag gå lös och göra någonting helt annat?

Jag vet inte vad jag vill med mitt liv.
Hjälp mig.

Det finns ingenting att skriva om.
Ingenting.
Mitt huvud är helt tomt.
Det är ovanligt.

Jag måste däremot berätta att han var extremt snygg idag. Han med ögonen, med leendet och med smeknamnet Mouse. Vi säger ingenting till varandra. Inte ens hej. Jag tycker nästan att vi borde göra det. Hans blick säger något i stil med "Jag vill, men jag vågar inte, jag skäms för sist". 
Skäms inte det, jag menar, misstag - det gör alla.