ttherese

Novellen i förra inlägget var ett arbete till svenskan.
Skriv gärna lite respons. Ärlig och konstruktiv respons är underbart att få.
Tack.

Hon satt på knä bredvid den vackra statyn i parken och regnet föll. Hennes tunna klänning klistrade sig mot kroppen, hon andades tungt och i handen hade hon den kärleksfullt röda rosen. Nattens vilda storstadsjubel hördes i bakgrunden och med gråt i rösten skrek hon ut sin frihet.

Växtlighetens gråbruna tema hade börjat förvandlas till vackert grönt. De första vårblommorna började vakna till liv och fåglarnas sång var ljuvligt oemotståndligt. I parken strosade människorna med kärleksfulla blickar. Hennes blick mötte hans och från den första sekunden visste båda två att det vilade en gemensam framtid i det ögonblicket.

Precis som alla år tidigare visste hon att det skulle pirra lite extra i magen nu när våren kom med stormsteg. Att fjärilarna i magen skulle vara av den här mängden visste hon däremot inte. De hade träffats ett par gånger nu. Mannen och kvinnan som fastnade i varandras liv genom en blick. De hade träffats över en middag, de hade promenerat längs vattenbrynet och i timtal suttit på en brygga med benen hängandes ner mot vattenytan. Samtalen hade alltid slutat i samma ämnen. Hur det förflutna påverkar framtiden, hur viktigt det är att leva i nuet och vad de vill göra innan livet tar slut. Med nästintill identiska tankar förflyttades deras vägar närmare och närmare varandra för att tillslut korsas. Hon tyckte att känslan var en kittlande spänning, han tyckte att det var en början på evig kärlek.

De fortsatte att träffas och deras samtal blev mer djupa och intima för varje mening. Han försvann ner i hennes inre tankar och ville komma henne närmare in på livet. För varje dag som gick blev hans åtrå efter henne starkare. Han hade hittat kvinnan han ville leva sitt liv med.

Solen sken och det hade gått en månad sen blicken mellan kvinnan och mannen kom med en längtansfull lust. Känslan mellan dem hade vuxit i en gemensam takt tills de plötsligt nådde en gräns det de var meningen att de skulle gå vidare till nästa nivå.

Hon kände hur hans sätt att uttrycka sig mot henne förändrades mer och mer. Den pulserade känslan av vårens leklust började avta och hennes tankar började gå mot ensamhet igen. Hoppet om en livslång tvåsamhet hade svalnat av. Han hade kommit för nära.

Hans känslor hade nu vuxit till en gräns där det inte fanns några alternativ. Hon var hans. Han var besatt av att vara en del av henne. Hennes telefon ringde frenetiskt, han ville endast byta några ord med henne och höra hennes röst. Han hade byggt upp en vana att åka förbi hennes hus på vägen hem. Han ville bara se till att allt stod rätt till. Att hon mådde bra.

Hon hade på ett diskret sätt börjat säga ifrån och de träffades inte längre varje dag, men de träffades. Hon hade insett hans besatthet och förstod att hon var tvungen att ta sig ur deras outtalade förhållande. Situationen var inte längre på hennes villkor. Hon var ett spel för honom och hon beslutade att med ord lämna det som han kallade deras förhållande.

Det var en stjärnklar kväll. Det blåste lätta varma vindar. I en vacker ljus klänning stod hon i parken och väntade på mannen som för en och en halv månad sen hade fångat hennes uppmärksamhet. Hon stod på platsen hon hade stått den tidiga vårdagen. Klockan vandrade fort och han var sen. Himlen började försvinna bakom lätta moln och vindarna kyldes sakta ner.

Mannens konturer syntes i horisonten. Han var lika tilldragande som första gången han hamnade i hennes blickfång, men den här gången var hon rädd för honom. Rädd för hans känslor.

Hon var vacker, mycket vacker. Precis som första gången han såg henne sprang en rysning genom ryggraden och ett leende syntes på hans läppar. Blicken var intensiv och han var säker på vad han ville. Han ville förklara sin kärlek.

Den oerhört ståtliga stjärnhimlen var nu historia. Mörkgråa moln kom i ilfart från öster och det började falla regndroppar.
 

Med en varm blick som hälsningsfras lämnade han över en djupröd ros. Hans hjärta bultade i takt med vildhästens galopp och han tog sats för att föra fram sitt budskap. Ett djupt andetag, en plötslig kramp i magen och en klump i halsen. »Jag älskar dig« sa han med den kärleksfullaste rösten han förmådde att få fram.

Utan att säga något till svar försvann hon in i sina egna tankar. Kroppen var förstelnad och blicken var tom. Hon ville försvinna. Hon ville därifrån. Deras blickar möttes under en lång stund. Tiden stod stilla. Plötsligt vänder sig hon om och springer. Kroppen värker och det finns inget mål. Allting inom henne är förstelnat.

Hon satt på knä bredvid den vackra statyn i parken och regnet föll. Hennes tunna klänning klistrade sig mot kroppen, hon andades tungt och i handen hade hon den kärleksfullt röda rosen. Nattens vilda storstadsjubel hördes i bakgrunden och med gråt i rösten skrek hon ut sin frihet.

Det är måndag och det är inte en bra dag. Det är inte bra att börja veckan med ett fysikprov som låg lite över mina kunskaper. Mer än en bokstav i betyg kommer det nog inte att vara på det provet. Jag vill så gärna skrika fula ord. Hellst jättehögt. Men jag har lyckats behärska mig hela dagen.

Matematik. Kurs C. Derivata. Nej, det är inte direkt några saker som vill fungera i mitt huvud. Att  ta upp kampen mot derivatan har jag försökt med hela dagen, och jag är inte klar än. Imorgon är det matteprov och det är fortfarande en del saker som inte vill fastna. De där G-uppgifterna fungerar kalasbra. Vad hände med resten av frågorna? Det verkar som om en del av mig redan har tagit lov.

Nu är det matteboken som gäller igen. Långa ekvationer, trehundra knapptryckningar på miniräknaren och en stor kopp te.

Jag tycker att det är konstigt hur oplanerade mina helger är. Alla helger. Jag sover lite för länge, går och lägger mig lite för sent, äter på fel tider, har all tid i världen men får ändå ingenting  gjort. Min mamma väckte mig klockan 11 idag. Ifall hon inte hade gjort det hade jag nog fortfarande legat kvar i sängen. Alldeles för sen frukost bestående av ett kokt ägg och en kopp te. Det står man sig inte så himla länge på. Precis som vanligt äts ingen riktigt lunch i det här huset på helgerna. Mamma och Björn är på stan och barnen svälter. Okej, svälter gör vi väl inte. Två rostade mackor med marmelad, en apelsin och mängder av brieost mättade jag min mage med idag. Inga fel det inte.

Just nu håller jag på att mentalt peppar mig själv att skriva estoy estudiando som status på facebook. Både matteboken och fysiken ligger och väntar på att jag ska ta tag i mitt liv. Det känns som att de får vänta en stund till.

Jag har inte skrivit på ett tag. Ungefär två veckor. Jag är mycket medveten om det, men det har kommit andra saker ivägen. Det är väl en bra ursäkt?

Hur som hellst. Förra fredagen firade vi Linsans födelsedag, och det höll vi på med tills fredagen förvandlades till lördag och en stund till. En ganska lång stund till. Nästan två timmars sömn är iallafall bättre än ingenting.

På lördagen var det knappast bal. Kul skämt. Det var den årliga Knappastbalen som ägde rum på Kjesäter precis som vanligt. Kvinnor i långa vackra klänningar, män i svart eller svartare kostymer, en lång middag, tre stycken valser. Och ärliga underbara skratt och dans utan dess like. På den här balen rör man sig mer i takt med sin inre känsla än musiken. Man står inte och gungar på knäna och har en modellerande pose i ansiktet. Man hoppar runt, sprattlar på varenda kroppsdel, sjunger med även fast det är högt och falskt, och man kramas. På riktigt. Efter en mycker romantisk avslutande dans gick man tillsammans med de man delar en livsglädje med ner till kapellet. Avslutning, tända ett ljus, nynna på Måne och sol och längta tillbaka till sommaren tvåtusensex.
I Katrineholms scoutlokal blev natten lång och den övergick i gryning. Klockan 4 tyckte en klok själ att det var det dags att sova. Mycket smart.

Söndagskvällen spenderades i soffan. 39,1 visade febertermometern. Jag hade inte tid att vara sjuk. Inte alls. I tron att sömn skulle göra mig frisk gick jag och la mig tidigt. Till vilken nytta? Jag vaknade i måndags med 40,8 graders feber. Det var sann smärta som rann genom min kropp och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Halsfluss trodde läkaren, men hon var inte säker. Medicinen gjorde att jag mådde illa och kunde knappt sitta upp utan att få upp hela dagens förtäring. Måndag till onsdag tog min mormor hand om mig. Jag ville inte vara ensam. Torsdagen klarade jag dock av i min ensamhet. 

Idag kämpade jag mig till skolan. Teknikhumanistisk hela dagen, utan lärare. Sanningen är att det inte blir någonting gjort då. Ingen får någonting gjort. Man tycker att vi borde klara av att arbeta självständigt utan en vaktande lärare, men så är inte fallet. Inte på fredagar. Skoldagen avslutades med ett spanskaprov. Det kändes bra. Av erfarenhet brukar det betyda att det egentligen gick käpprätt åt helvete.

Myskväll. Jag gillar det.