ttherese

"Min erfarenhet säger att om det ser ut som en gris, beter sig som en gris och luktar som en gris, så är det en gris."

Ett äventyr. Det är vad jag både behöver och verkligen skulle vilja ha just nu. Lite galenskap, skratt och pirr i magen. Jag vill se världen, höra andra ord och känna mig vilsen. Jag vill stå i Berlin, eller Amsterdam, eller London, ja vart som hellst, med en vän, en kamera och en oplanerad dag. Jag vill gå i små söta gränder, dricka te på ett café ingen känner till och låta fötterna känna smärta från vårens vrålhöga klackar. Jag vill sitta på en bänk i en park och kolla på människor som rusar förbi i vardagsfart och jag vill ha lite för många påsar med kläder, skor och gudvetvad. Bara några dagar.

Någon som vill vara min vän?

Ni vet hur det är. Man har varit iväg på en underbar semester på ett fantastiskt ställe och när man kommer hem vill man förklara känslan och allting blir överdrivet.
Nu är det så att jag vet inte rikitgt vad jag ska säga. För jag skämtar inte när jag säger att det var som att kliva rakt in i ett photoshopat vykort. Verkligheten sprang inte ikapp förens det efter några dagar föll regndroppar från ovan. Regnet var dock duschvarmt och det varade i 7 minuter.

Någon återberättning av resan minut för minut kommer vid ett senare tillfälle. Kanske i samband med bilderna som jag ännu inte hunnit kolla igenom och sortera. Jag ska ta mig i kragen och fixa det där någon dag.

Lite smådålig uppdatering de senaste dagarna. Det finns faktiskt en anledning till det. Att räkna matte är en del. Att packa väskan inför en vecka i solen är en annan.

Om mindre än 8 timmar sätter jag mig i bilen och åker till Arlanda. Destinationen är Mauritius. Skönt? Ja.
Nu ikväll har jag gjort allt det där som man alltid gör på tok försent. Laddar kameran, tömmer minneskorten, fyller iPoden med lite ny musik, kollar så att alla sladdar är med, att bikinin är packad och att matteboken ligger i handbagaget. Och så att passet ligger där det ska.

Ha en skön sportlovsvecka. Det tänkte iallafall jag ha. Woho!

För en gång skull hade Hännes Arm ett möte ute i naturen. Helt fantastiskt! Snön, som redan fanns i mängder, föll från himlen, en av tre lycktor fungerade och Julia hade plastpåsar på fötterna. Och Cajsa eldade.

När vi satt i stillhet vid eldstaden, hade ätit upp varsin grillad banan med cholkad och elden nästan hade brunnit upp öppnar Julia käften.
Frida: Oj, vad ljust det är!
Julia: Det kanske är för att elden har slocknat.
Jo, vem vet, det kanske är så det var.

I Hemmet finns det ett bra skåp. Vi skulle egentligen lämna tillbaka skedarna och sittunderlagen, men fastnade vid skåpet. Där finns det nämligen strössel. Mängder med strössel. Varsin hand full med jordgubbströssel, 1 2 3, sen är det bara att gapa, tugga och svälja. Och njuta. Strösselrus är det bästa tillståndet.

Lite krig med Cajsa innan bussen kom. Det är så det ska vara.


Jag är duktig och hugger ved, medans Cajsa gör en snöängel. Rättvist?


Grillad banan med cholkad. Med en liten banan och mycket cholkad funkar det.


Krig. Man kan inte säga mer än krig.

Jag tror inte att melodifestivalen kan bli värre än så här. Programledaren Petra Mede lyckades ha på sig 8 olika outfits, dra skämt som man funderade på om det ens var skämt och vara överdrivet dramatisk i hela 105 minuter. Starkt jobbat Petra! Och som vanligt funderade man på hur artisterna kom med. Iallafall Caroline af Ugglas. Ojojoj, vilken kvinna. Jag finner inte ens ord. Jag skrattade så jag grät.

Det är fantastisk familjeunderhållning.

Shopping på Marieberg med mormor idag. Det resulterade i en klänning och ett par skor. Och sen blev det käk på O´Learys med henne och morfar. Mysdag!

Redan klockan 9 ringde jag på dörren hos mormor i morse. Det är faktiskt skönt att gå upp tidigt när man inte måste. Jag åt frukost och duschade, sen gick vi ut på stan. Jag lyckades få med mig en foundation och leggins hem, precis som jag hade planerat. Kollade runt efter lite vårkläder, men jag är väl för ivrig som vanligt. Det är tydligen några veckor kvar tills man ska kolla på sånt.

Efter lunch åkte jag till skolan och gjorde mest ingenting fram till klockan halv 3. För när alla går hem på fredagar har jag spanska. Woho? Nja, det kan jag väl inte påstå. Det ger ju meritpoäng iallafall..

Ikväll är det en lugn hemma kväll tänkte jag. Precis som vanligt.
Ohshit, är jag en tråkig människa som alltid sitter hemma på fredagskvällar?

Jag har inga lektioner imorgon! Eller jo, en spanska lektion, men det är inte förens halv 3. Planen är att åka in till mormor och ha en mysdag på stan, äta lunch, snacka skit och springa lite ärenden. Det kan inte bli bättre än så.
Hon har föresten stickat en mössa till mig. Den är gudomligt skön!

Nu ska jag krypa ner i sängen, drömma om prinsar och prinsessor och tillslut njuta av morgondagens sovmorgon.

"Allt ser fint ut, det är läkningen som gör ont" sa tandläkaren.
Nu har jag fått ut värktabletter som passar perfekt i kategorin knark. Slipper jag inte värken nu kommer jag skrika högt och gå in i en djup deprission. Det är en sanning. Och stygnen är borta, skönt skönt!

Hej mitt namn är Knarktherese. Woho!

Nu ska jag iväg till tandläkaren och kolla hur såret ser ut.
Det kanske finns en anledning till varför jag har extremt ont?
Önska mig lycka till..

Den 26 mars öppnar mamma sin nya butik Dimoda ute på Marieberg. Den 26 mars släpper hon taget om jobbet hon har slitit på i 21 år. Den 26 mars börjar hon om. Jag beundrar henne.

För min del kommer jag inte spendera några mer helger på Mega med dryga arbetskamrater och pissig lön. Inte längre några uppackningar av gammelmodiga kläder i okroppslig passform. Och jag kommer inte längre småle och säga kläderna är fina och sitter snyggt, bara för att det är det min chef har sagt åt mig att göra, i alla lägen.
Nej, nu är det inredning, design och presenter som gäller.
 
Skål för nytt jobb. Nu ska jag plugga, sen sova.
Bye!

Jag klagade himla mycket i förra inlägget, jag vet, men jag gör det när jag har ont. Planen är att vara på bättre humör imorgon. Ciao.

I lördags morse opererade jag bort en visdomstand. Och lite käkben.
När man har så ont att man inte vet vart man ska ta vägen, eller vad som är upp och vad som är ner. När man äter alldeles för mycket värktabletter och smärtan ändå inte går över. Då är livet jobbigt.
Jag äter antibiotika för att det inte ska bli en infektion, jag får inte ligga ner för svullnaden och jag kan knappt äta. Då tycker jag att det räcker. Men inte det inte. Jag har lyckats tappa rösten också. Ganska fantastiskt. Åh, jag är himla trött på det här nu.